Fiolen, eller violinen, är ett av de viktigaste och vanligaste instrumenten inom svensk folkmusik. Det är ett mångsidigt instrument som passar i många olika musikgenrer, och genom historien har det haft en lika viktig plats inom den klassiska musiken som inom folkmusiken.
Stråkinstrumenten kom till Europa först under medeltiden, och innan dess hade man framförallt använt sig av knäppinstrument. Ett instrument liknande fiolens föregångare violan uppstod i Italien under 1400- och 1500-talen, och det var sedan därifrån som stråkinstrumenten spred sig över resten av Europa under renässansen. Stråkinstrumentens ursprung var relativt simpelt: liksom i folkmusiken idag användes de mest för att spela dansmusik. Instrumentets status skulle dock höjas, och det började gradvis även användas i kyrkan och i hoven.
Under barocken började just kyrkan och hoven att utveckla stora orkestrar, och stråkinstrumenten tog plats som den viktigaste delen i dessa orkestrar. Samtidigt utvecklades tillverkningen av violiner till ett skickligt hantverk, och tillverkare som Stradivarius blev kända. Det är också under 1600-talet som fiolen eller violinen kommer till Sverige för första gången. Hovkapellet utökades under Gustav II Adolfs styre till att också innehålla stråkinstrument, från att tidigare endast ha bestått av blåsinstrument. Fiolen skulle bli alltmer populär under 1700-talet, till att under 1800-talet ha uppnått sin position som dominerande instrument bland de svenska spelmännen.
Den typiska spelpositionen för en fiol idag är att instrumentet vilar mot nyckelbenet, medan spelaren klämmer fast det med hakan i hakstödet, samtidigt som man håller fiolen om halsen med vänsterhanden. Förr var det dock vanligare att spelaren lät instrumentet vila mot bröstet, eller mot framsidan av axeln. Denna position används än idag av vissa folkmusiker. En annan skillnad mellan folkmusik och klassisk musik, förutom positionen, är användandet av lösa strängar. Inom klassisk musik vill man undvika att spela på lösa strängar så långt som möjligt, eftersom det producerar ett något annorlunda ljud som kan sticka ut för mycket i klassiskt melodispel. Inom folkmusiken använder man sig istället av det ljudet, både för att accentuera vissa toner och för att musiken ska låta kraftigare. Det är inte ovanligt att en folkmusiker eller spelman drar med stråken över fler strängar än vad som behövs för ackordet, och låter en lös sträng fungera som bordunton, det vill säga som ackompanjemang.
Fiolen har en flera hundra år gammal historia, men den är lika levande och viktig idag som den var under 1500-, 1600- och 1700-talen.